måndag 30 januari 2012

Odell och Germundsson: att vilja ha kakan och äta den.

Göran Hägglund vann partiledarstriden mot Mats Odell med betryggande majoritet, han fick 69 procent av rösterna mot Odells 31 procent. Nu har det redan börjat knorras om "utrensningar" inom de förlorande falangerna.

Den förste som fick gå var kommunalrådet i Markaryd, Bengt Germundsson, KD:s mest framgångsrika politiker på det kommunala planet. Han fick lämna partiets verkställande utskott, formellt för att han inte längre representerade partiet i Sveriges Kommuner och Landsting.

I realiteten handlade det också om att Germundsson innan valet klart deklarerade att han inte ville ingå i partiets ledning om Hägglund satt kvar. Har man sagt något sådant så får man enligt min mening stå sitt kast. Germundsson borde ha vett att inse det själv - det finns ingen annan att skylla på.

Samma sak gäller Mats Odell; när Odell förstod att han skulle förlora började han tala om "försoning" och erbjuda Hägglund att sitta kvar som minister om han (Odell) skulle vinna valet. Nu kämpar Odell för att få behålla sin post som KD:s gruppledare i Riksdagen (en post som inbringar ett nätt extraarvode utöver Riksdagslönen om 57 000 kr i månaden).

Men nej, har man dragit igång en så oförsonlig partiledarstrid som Mats Odell gjorde - med talrika övertramp från båda sidor - så måste man inse när loppet är kört. Mats Odell borde ta konsekvenserna av sitt eget handlande och avgå frivilligt från sin gruppledarpost. Det är det enda hedersamma agerandet.

söndag 22 januari 2012

Inga högoddsare

Jag har inte bloggat så mycket i år, men den 1 januari skrev jag att 2012 var året du Håkan Juholt skulle avgå och att jag skulle bli förvånad om han satt kvar så länge som till sommaren.
Sista spiken i Juholts kista blir förmodligen Vänsterpartiets kongress i veckan som kommer. När Jonas Sjöstedt väljs till partiledare där - ensam eller tillsammans med Ulla Andersson - så kommer Vänsterpartiet att börja knapra åt sig stöd från Socialdemokraternas vänsterflygel. När det sker är tålamodet slut med Juholt. Jag skulle bli mycket förvånad om han sitter kvar till sommaren.
Juholt påskyndade processen genom sitt olyckliga försvarspolitiska utspel i Sälen, men även utan det misstaget hade han varit rökt, för att travestera Sören Holmberg.

Idag redovisar flera tidningar resultatet från januari månads Sifo. På bara ett par veckor har Vänsterpartiet vunnit runt 100 000 potentiella väljare från Socialdemokraterna - och dessutom ett ansenligt antal även från Miljöpartiet. I undersökningen går V fram 2,5 procentenheter, till sammanlagt 8,8 procent.

Det för mig över till ett annat av mina blogginlägg, det om Jonas Sjöstedts chanser. Jag trodde där att Sjöstedt lätt skulle kunna nå omkring 10 procent om han skötte sina och partiets kort rätt. Processen går snabbare än jag kunnat föreställa mig, men vi får väl se vad som händer när - om - Socialdemokraterna lyckas skärpa till sig.

Under partiledardebatten i Riksdagen i veckan som gick försökte statministern smeta "kommunist"-stämpeln på Jonas Sjöstedt, men det gick som väntat mycket dåligt. Jag har faktiskt svårt att tänka mig att Fredrik Reinfeldt gör om det - åtminstone inte i så klumpig form - med tanke på hur elegant Sjöstedt replikerade.



Nej, Sjöstedts största problem är inte de politiska motståndarna i regeringen. Det största hotet på vägen mot 15 procent är snarare partiets radikaler. Under V-kongressen beslutades bland annat om att V ska fortsätta att driva frågan om sex timmars arbetsdag - snarare än en mindre arbetstidsförkortning till 37 timmars arbetsvecka, vilket Sjöstedt och Ulla Andersson pläderade för på DN Debatt i början av januari - och att man skulle driva på för ett förbud mot bemanningsföretag.

Detta är inga frågor Jonas Sjöstedt vill driva, det är jag rätt övertygad om, men nu måste han, och interndemokratiskt är det förstås inget att säga något om.

Hur som helst så känns det skönt att ha fått rätt i båda mina "förutsägelser" inför det nya året - även om det inte direkt var några högoddsare.

torsdag 12 januari 2012

Ljus framtid för V om Jonas Sjöstedt spelar sina kort rätt

Min nya krönika i Efter Arbetet.

Förväntningarna på Jonas Sjöstedt är skyhöga, både inom Vänsterpartiet och bland politiskt intresserade som hoppas på en vassare opposition och mer skiljelinjer i debatten. Sjöstedt själv försöker klokt nog tona ner förväntningarna något, han talar om att partiet potentiellt sett kan ha 10–15 procent inom några val. Alls ingen orealistisk förhoppning, under Gudrun Schyman nådde vänstern 12 procent i valet 1998. För att något liknande ska ske krävs dock inte bara att partiet lyckas nå ut med sin politik – man måste också marknadsföra den på ett mer trovärdigt sett än vad som hittills varit fallet.

För egen del tror jag att Jonas Sjöstedt är som klippt och skuren för den uppgiften. Han har en resonerande och uppriktig framtoning, både bredd och djup i sina profilfrågor och ger ett kunnigt och pedagogiskt intryck. Men Sjöstedts allra främsta styrka som debattör är att han är modig nog att erkänna styrkan även i sina motståndares argument. Exempel på det fick vi i början av veckan, då Sjöstedt debatterade arbetstidsförkortning med arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (P1 Morgon 10/1). Det blev ett samtal utan rallarsvingar, där båda förde fram sina argument på ett sakligt och respektfullt sätt - vilket inte hindrade att Sjöstedt vann klart (enligt DN:s ledarsida "sprang en frustande debattglad Jonas Sjöstedt... i cirklar runt arbetsmarknadsministern").


Jonas Sjöstedt har höga förväntningar att leva upp till.

Sjöstedt valdes efter en öppen process som utmynnade i en klang och jubelföreställning. Den nye vänsterledaren har nu ett så starkt personligt mandat att han till en början kan räkna med att slippa intern kritik. Troligen betyder detta, tillsammans med det ovanligt stora medieintresset, att Vänsterpartiet nu kommer att börja knapra i sig av de krisande Socialdemokraternas vänsterflygel. Ett par procentenheter är ingen orimlighet på kort sikt. Mer dåliga nyheter för Håkan Juholt, således.

Mina statsvetarkolleger hävdar ofta att effekterna av partiledaren är mindre än man kan tro; svenska väljare röstar på partier, idéer och förslag, inte på personer. Det ligger mycket i det, givet de metoder forskarna använt. Men jag tror också att det finns partiledareffekter som är svårare att studera, genom att de på ett intrikat sätt samverkar med hur förslag och budskap formuleras och med hur den politiska dagordningen bestäms.

Det är där Jonas Sjöstedts verkliga utmaning ligger. Om Vänsterpartiet ska nå 15 procent räcker det inte att med att några besvikna vänstersossar byter parti. Då måste hela det politiska spektrat förskjutas åt vänster. Socialdemokraterna har misslyckats kapitalt med att åstadkomma en sådan förskjutning, dels på grund av att Håkan Juholt haft fullt upp med att hantera den interna och externa kritiken, dels för att partiet alltjämt är djupt splittrat i avgörande frågor. Caremaskandalen kunde till exempel inte utnyttjas, eftersom Caremas agerande bygger på en politik som den socialdemokratiska kongressen ställt sig bakom.

Det som talar för att Jonas Sjöstedt kan lyckas där Juholt gått bet är att Sjöstedt har ett knippe profilfrågor där utvecklingen nu tycks ha gett vänstern rätt. Både privatiserings- och valfrihetshysterin i välfärden och problemen bakom de finansiella och monetära kriserna på kontinenten är frågor där Sjöstedt med stor trovärdighet kan säga: ”Vad var det vi sa?”. Skolfrågan, sysselsättningen och arbetsmarknadspolitiken är andra områden där regeringen kommer att få allt svårare att förklara varför utlovade förbättringar uteblivit.

Om Sjöstedt lyckas utnyttja dessa frågor går Vänsterpartiet en ljus framtid till mötes. Och då kan på sikt även Socialdemokraterna gynnas, förutsatt att de kan presentera en trovärdig politik för att locka väljare från höger.

Men det finns också mycket som talar emot detta scenario. Fredrik Reinfeldts nya moderater är formidabla motståndare. Moderaterna åtnjuter stort förtroende och har blivit allt skickligare på att dominera medierna och den politiska dagordningen. Den politiskt intresserade går därför ett spännande år till mötes.

onsdag 4 januari 2012

Julföljetong: Kampen om sjukfrånvaron. Sista delen.

Här följer fjärde och sista delen av det första kapitlet i Kampen om sjukfrånvaron. Tidigare delar: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4.

Metod och material
Jag har använt mig av flera typer av material som undersökts med olika text- och innehållsanalytiska metoder. Det viktigaste underlaget för de följande kapitlen består av pressmaterial från Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, Göteborgs-Posten och Sydsvenskan. Jag använder också material från offentligt tryck, framför allt riksdagstryck och offentliga utredningar.

Materialet har analyserats med kvalitativ textanalys. Det finns numera dataprogram som kan användas vid den typen av analyser, men jag har gjort analysen manuellt: läst, läst igen, antecknat, strukit under, sorterat, klassificerat och sökt efter mönster och trender. Det har varit ett tidsödande men intressant arbete.

Undersökningen bygger också i stor utsträckning på resultat från tre tidigare publicerade delrapporter. Den mest omfattande av dessa är Mediebilden av sjukfrånvaron som samhällsproblem, en longitudinell kvantitativ innehållsanalys av Dagens Nyheters bevakning av sjukfrånvaron under åren 1995–2004.

Valet av Dagens Nyheter gjordes främst av praktiska skäl – tidningens artiklar var redaktionellt kodade med ”sjukfrånvaro” respektive ”sjukförsäkring” och därmed lätta att sortera ut – men det är på samma gång strategiskt välmotiverat. När det gäller det redaktionella materialet är det sannolikt skäligt representativt för den rikstäckande pressen. En utförlig diskussion om representativiteten och urvalet – liksom av den valda metodens för- och nackdelar i övrigt – finns i det metodappendix som finns i slutet av den här boken.

Den andra rapporten är Överutnyttjandediskursen, skriven tillsammans med Annika Hermansson, fil mag i samhälls- och kulturanalys från Linköpings universitet. Rapporten, som presenteras mer utförligt i kapitel 7, består av en kritisk diskursanalys av ett antal texter från Socialförsäkringsutredningen och Försäkringskassan, utgivna 2004 och 2005. Även när det gäller denna rapport hänvisar jag till appendixet för en diskussion kring metoden och materialet.

Den tredje rapporten, Kampen om sjukfrånvaron, är skriven tillsammans med Lena Christiansson och Tilde Dahlqvist, båda pol mag i statsvetenskap från Lunds universitet. Studien fokuserar på problemdefiniering som intressekamp och visar hur aktörers politiska och materiella intressen påverkar deras definitioner av sjukfrånvaroproblemet. Resultaten från den studien redovisas närmare i kapitel 6.

Bokens disposition
Boken har tre delar. I den första, som består av detta inledningskapitel och av de två följande kapitlen, presenterar jag undersökningens syfte, bakgrund och teoretiska utgångspunkter.

Kapitel 2, ”Från folkrörelse till välfärdsbyråkrati”, innehåller en allmän redogörelse för sjukförsäkringsfrågans utveckling i Sverige. I kapitlet beskriver jag först sjukförsäkringens förhistoria och framväxt, från sent 1800-tal till mitten av 1900-talet. Därefter tar jag upp den allmänna sjukförsäkringens introduktion och expansion samt den debatt som fördes om sjukfrånvaron under 1970- och 1980-talen. I kapitlet visar jag hur de grundläggande principerna bakom dagens sjukförsäkringssystem gradvis vuxit fram under 1900-talet.

Kapitel 3, ”Problemdefiniering – hur samhällsproblem blir till”, innehåller en beskrivning av problemdefinieringsperspektivet, som utgör undersökningens teoretiska ram. Jag tar bland annat upp perspektivets uppkomst och utveckling samt ger exempel på sådana forskningsfrågor som brukar ställas. I fokus för redogörelsen står två moderna ansatser inom perspektivet, dels den sociologiska forskningen om anspråksformering, dels den statsvetenskapliga forskningen om dagordningsmakt.

I bokens andra del återfinns den empiriska analysen av sjukfrånvaroproblemets utveckling. Här besvaras undersökningen första två frågeställningar om sjukfrånvarodebatten och dess konsekvenser.

Kapitel 4, ”Sjukfrånvaron som samhällsproblem – översikt och upptakt”, inleds med en kort metod- och materialdiskussion. Därefter går jag igenom några kvantitativa mått över sjukfrånvarons ”karriär” i den offentliga debatten, från mitten av 1990-talet och framåt. Slutligen görs en relativt kortfattad beskrivning av sjukfrånvarodebatten mellan 1995 och 1999, en period då frågan mer uppfattades som ett statsfinansiellt orosmoment än som ett självständigt samhällsproblem.

I kapitel 5, ”Sjukfrånvaron som arbetsmiljöproblem”, beskriver jag hur sjukfrånvaron först kom att uppfattas som ett arbetsmiljörelaterat ohälsoproblem när frågan steg på dagordningen under 2000 och 2001. Enigheten i debatten var stor om att det var arbetsmiljön och stressen i arbetslivet som bar skulden för de många och långa sjukskrivningarna. Utbrändheten beskrevs som en ny folksjukdom i medierna, och förslag formulerades om att skapa starkare drivkrafter för arbetsgivarnas arbetsmiljöarbete.

Kapitel 6, ”Sjukfrånvaron som överutnyttjandeproblem”, skildrar den genomgripande förändring som skedde i debatten från 2002 till 2004. Arbetsmiljöproblemet hamnade i skymundan i takt med att sjukfrånvaron alltmer kom att betraktas som ett problem som berodde på överutnyttjande och fusk. Regionala skillnader i sjukfrånvaro, hög andel arbetslösa bland de sjukskrivna och en utvidgning av sjukdomsbegreppet var företeelser som blev särskilt uppmärksammade. I kapitlet beskriver jag kampen om sjukfrånvaroproblemet som en maktkamp mellan aktörer – partier och organisationer – med skilda och oförenliga intressen.

I kapitel 7, ”Överutnyttjandediskursen och dess konsekvenser”, visar jag slutligen hur överutnyttjandeproblemet från ungefär 2005 och framåt blev den fullständigt dominerande problemdefinitionen, samtidigt som intresset för sjukfrånvaron minskade i den offentliga debatten. Det växte fram ett slags konsensus – en överutnyttjandediskurs – som byggde på föreställningen om en svensk sjukskrivningsepidemi. Aktörer tvingades att förhålla sig till denna diskurs, som därmed satte sin prägel på hela debatten. I kapitlet analyserar jag diskursen samt de konsekvenser den har fört med sig för socialförsäkringssystemet och för de sjukskrivna.

I bokens tredje del görs ett försök att besvara undersökningens tredje och sista frågeställning, som handlar om hur rimliga sjukfrånvarodebattens problemdefinitioner ter sig när de konfronteras med tillgänglig forskning på området.

Kapitel 8, ”Rimliga och orimliga problemdefinitioner”, är ett kort teorikapitel. I det redovisas olika vetenskapliga positioner när det gäller möjligheten och nyttan av att försöka värdera och bedöma problemdefinitioner. Jag argumenterar därvid för att rimlighetsbedömningar kan ske genom att man granskar de faktapåståenden som framförs och jämför dem med empiriska forskningsresultat.

I kapitel 9, ”Arbetsmiljöproblemets rimlighet”, tillämpas denna strategi på några av de påståenden som varit gemensamma för hela sjukfrånvarodebatten. Därefter granskas de påståenden som framförts som stöd för arbetsmiljöproblemet. Slutsatsen blir att brister i arbetsmiljö ofta är en viktig orsak till sjukfrånvaro, men att detta knappast kan förklara den stora ökningen av sjukfrånvaron mellan 1997 och 2003. Orsakerna till denna ökning måste väsentligen sökas på andra håll.

I kapitel 10, ”Överutnyttjandeproblemets rimlighet”, görs en motsvarande granskning av överutnyttjandeproblemet. Även här blir slutsatsen att problemdefinitionen i huvudsak inte kan förklara den stora sjukfrånvaroökningen. Det går knappast att förneka att överutnyttjande och fusk förekommer inom sjukförsäkringen, men det finns samtidigt väldigt lite som talar för att sådana företeelser är väldigt omfattande eller att de ökade dramatiskt under den aktuella tidsperioden.

Kapitel 11, ”Gåtans lösning”, är bokens sista kapitel. Det tar upp en annan, och enligt min mening mer hållbar, förklaring till den höga sjukfrånvaron. Huvudargumentet är att flera samverkande faktorer har orsakat en kollaps i rehabiliteringssystemet, vilket i sin tur lett till att långtidssjukskrivningarna rakat i höjden. Förklaringen, som fokuserar på strukturella omständigheter och politiska beslut, har lanserats av sociologen Tor Larsson. Märkligt nog har den inte fått någon uppmärksamhet att tala om i debatten. Om förklaringen stämmer har emellertid en stor del av de åtgärder som genomförts under senare år siktat in sig på ”fel” problem. En diskussion kring denna nedslående eventualitet avslutar kapitlet.

I slutet av boken finns en sammanfattning av de viktigaste resultaten samt ett metodappendix, där jag diskuterar metod- och materialfrågor som specifikt rör de tidigare nämna delrapporterna.

Därmed avslutar jag detta smakprov ur Kampen om sjukfrånvaron. Vill du läsa resten av boken så finns den tillgänglig på de flesta större bibliotek och även på många små. Du kan även beställa den till en ganska billig penning, exempelvis via Bokus.