Julföljetong: Kampen om sjukfrånvaron. Del 4.

Här följer tredje delen av det första kapitlet i Kampen om sjukfrånvaron. Tidigare delar: Del 1, Del 2, Del 3.

Relationen mellan fenomen och samhällsproblem
Som jag redan berört intresserar sig forskningen om problemdefiniering primärt för den process som leder till att vissa fenomen kommer att uppfattas som samhällsproblem, medan andra inte gör det. Problemdefinieringsforskare ifrågasätter föreställningen att det finns ett klart samband mellan ett fenomen – exempelvis att människor är sjukskrivna från sina arbeten – och de problembilder som förekommer om detta fenomen. Detta betyder inte nödvändigtvis att man ifrågasätter fenomenets existens eller avfärdar frågor som rör orsaksförhållanden, prevention och förslag på åtgärder. Många forskare har dock en tämligen kritisk grundinställning till de fenomen de intresserar sig för. Ett exempel är Stanley Cohens välkända analys av kravallerna mellan mods och rockers på engelska badorter under 1960-talet, ett fenomen som då uppfattades som ett stort samhällsproblem. Cohen avfärdade problemet som ett uttryck för ”moralpanik” – ett ord han själv myntade – förorsakad av den överdrivna medierapporteringen.

Andra forskare menar att frågor om fenomens existens och orsaker inte är speciellt intressanta om man vill studera problemdefiniering – oavsett om fenomenen är verkliga eller inte så är samhällsproblemen verkliga, i den meningen att de får konkreta politiska konsekvenser.

Inom den internationella vetenskapliga diskussionen har det funnits en omfattande debatt om i vilken mån det är möjligt och önskvärt att bedöma om de problemdefinitioner som förs fram har fog för sig eller inte. Många forskare har varnat för att forskare riskerar att själva bli deltagare i problemdefinieringsprocesserna om de ägnar sig åt den typen av bedömningar.

Min egen inställning – som jag ska argumentera mer utförligt för i kapitel 8 – är att det under vissa förutsättningar går att skilja mellan ”rimliga” och ”orimliga” problemdefinitioner. Jag menar dessutom att det är en angelägen uppgift för forskningen att försöka sig på den typen av värderingar. Om en orimlig uppfattning om ett visst samhällsproblem blir rådande kan det leda till att icke-optimala, och i värsta fall skadliga, policyåtgärder genomförs. Den här boken avslutas därför med ett försök att resonera kring vilket stöd de dominerande problemdefinitionerna på sjukförsäkringsområdet har haft i forskningen om sjukfrånvaron som fenomen.

Undersökningens syfte och frågeställningar
Syftet med den här boken är att undersöka hur den svenska sjukfrånvaron definierats som samhällsproblem, hur dessa problemdefinitioner har förändrats från 1990-talet till idag samt vilka konsekvenser detta fått i policyhänseende. Jag utgår från tre breda frågeställningar.

1) Hur har debatten om sjukförsäkringen och sjukfrånvaron förts under perioden från mitten av 1990-talet till idag?

2) Vilken betydelse har debatten haft för sjukförsäkringssystemets utveckling?

3) Hur rimliga är de problemdefinitioner som dominerat i debatten?

Avstampet för de första två frågeställningarna tar jag i en översiktlig redogörelse för det svenska sjukförsäkringssystemets framväxt, från sent 1800-tal till tidigt 1990-tal. Sjukfrånvarodebatten under åren 1995–1999 beskrivs därefter relativt kortfattat, varefter fokus ligger på perioden 2000–2005. Detta var nämligen de år då debatten var som mest omfattande och striden om hur problemet skulle definieras stod som hårdast. När det gäller åren från 2006 till nutid fokuserar jag huvudsakligen på de policyförändringar som följt sedan den borgerliga alliansregeringens valseger 2006. För att besvara den tredje frågeställningen jämförs sjukfrånvarodebattens dominerande problemdefinitioner med centrala empiriska resultat ur den omfattande forskningen om sjukfrånvaron som fenomen.

Sjukfrånvaroproblemet under 2000-talet har varit ett komplext och mångfacetterat fenomen. Definitionsprocessen ägde rum på en mängd olika arenor samtidigt och samlade ett stort antal aktörer. Att göra en uttömmande redogörelse för en så omfattande process är inte möjligt. Man måste göra val och avgränsningar, välja vilka arenor och aktörer som ska fokuseras.

Jag har valt att studera sjukfrånvaroproblemet i den allmänna debatten, som ett medialt och rikspolitiskt fenomen. Det beror främst på att jag är intresserad av relationen mellan problemdefiniering och politiskt beslutsfattande; för att kunna studera denna relation på sjukfrånvaroområdet bör den rikspolitiska debatten stå i fokus, eftersom det är på den nivån de mest betydelsefulla policybesluten fattas. Medierna fungerar i det sammanhanget både som en arena för problemdefiniering och som en aktör i processen. I undersökningen fokuserar jag i första hand på arenafunktionen, men jag kommer även att uppmärksamma mediernas roll som aktörer.

Jag vill för tydlighetens skull betona att den här boken inte är tänkt som någon uppvisning i statsvetenskaplig eller sociologisk problemdefinieringsteori. Med undantag för resonemanget om möjligheterna att värdera olika problemdefinitioner har jag inga teoretiska ambitioner med boken, vare sig när det gäller teoriutveckling eller hypotesprövning. Precis som med min förra bok Metadon på liv och död, som beskrev de narkotikapolitiska konflikterna kring metadonbehandling och skadelindrande åtgärder i Sverige, så handlar det snarare om modern socialpolitisk historia, där teorin fungerar som ett raster och ett tolkningsschema.

I första hand är detta alltså en empirisk undersökning om det gångna decenniets sjukfrånvarodebatt. Min ambition är dock också att boken ska kunna fungera som kurslitteratur och som ett inlägg i själva debatten. Boken vänder sig till sjukskrivna, politiker, fack- och arbetsgivarrepresentanter, forskare, studenter, journalister och till alla andra som har ett intresse av frågor som rör sjukfrånvaron, socialförsäkringarna och den svenska välfärdsstatens utveckling.

Fortsättning följer inom kort.