tisdag 31 augusti 2010

"Mona muslim"

Fick idag ett valutskick från Carl P Herslows befängda lilla sekt. Skånepartiet alltså, ni vet de där knäppgökarna som "tror på Skåne men inte på islam" och som skålar i lättöl så fort tillfälle ges.

De tyckte såklart att jag skulle rösta på dem, men dream on säger jag. Utskicket pryddes av en bild på Mona Sahlin i slöja (chador) och avslutades med en fräsch slogan: "Öknens lag, fru Toblerone, skall ej råda i ETT FRITT SKÅNE".

Ibland skäms jag lite över mina "landsmän", måste jag erkänna. Det är vid sådana tillfällen jag försöker komma ihåg att jag faktiskt är född och uppvuxen i Jönköping.

Istället för att sjunga "We Shall Overcome", vilket otvivelaktigt är välmotiverat var gång man kommer att tänka på Herslow och hans proselyter, så förelår jag att vi gemensamt spolar fram till 1:10 i klippet nedan.

Allt är politik



Mycket bra från Sydsvenskan.

måndag 30 augusti 2010

Vass frågeställare i Ring P1 äger statsministern



Låt mig säga så här: det förvånar mig något alldeles oerhört att de rödgröna är så impotenta när det gäller att ställa regeringen till svars för bristerna i sjukförsäkringen. Lyssna hur denna frågeställare sätter Fredrik Reinfeldt på pottkanten. Jämför sen med hur pressad statsministern blev när Ekots partiledarutfrågare ställde frågor om samma sak (ca 29 minuter in i programmet). Här borde de rödgröna sätta in stöten - men förmågan verkar saknas...

torsdag 26 augusti 2010

Narkotikapolitiska nedslag i valrörelsen

För första gången sedan 1988 - eller kanske till och med sedan 1976 - har vi fått in lite narkotikapolitik i valrörelsen. Det glädjer naturligtvis undertecknad statsvetare, med stor faiblesse för just sådana frågor.

Tyvärr har det mesta hittills rört vilken justitieministerkandidat som kan tänka sig att dra ner brallorna och pinka inför publik (Beatrice Ask) och vilken som inte kan det (Thomas Bodström). Integritetsproblematiken är förvisso oerhört viktig i dessa sammanhang; det visades med stor tydlighet när det avslöjades att ett riksdagsparti - Centerpartiet - i samband med FRA-omröstningen bestraffade sin trilskande riksdagsledamot Fredrick Federley genom att sprida rykten om att han knarkade och tvinga honom till ett "frivilligt" drogtest.

Men jag hade ändå önskat ett lite mer sammansatt perspektiv. Narkotikafrågan är inte bara en rättspolitisk fråga. Den är också, eller borde åtminstone vara, en socialpolitisk fråga och en vårdfråga.

Det har publicerats ett antal narkotikapolitiska inlägg de senaste dagarna. Nedan länkar och citerar jag ur det bästa och mest intressanta:

"Integritet på pottkanten" - Ledarskribenten Sanna Rayman i Svenska Dagbladet:

"Justitieminister Beatrice Ask hade däremot ingen frivillighet att hämta om hon inte samtidigt ville framstå som en hycklare, givet att regeringen förespråkar tvångsdrogtester av barn utan föräldrars medgivande. Väl medveten om hur den nyheten hade presenterats hade landets justitieminister få andra val än att lydigt kissa i riksradions mugg – i kontrollantens sällskap. De val man förvägrar andra kan man näppeligen unna sig själv."


Sanna Rayman, ledarskrivent på Svenska Dagbladet


"Rätt att vägra drogtesta sig" - Karl Sigfrid (M) i Aftonbladet:

"Utöver att visa prov på självständighet visade Thomas Bodström upp en nyfunnen förståelse för värdet av personlig integritet. Förklaring till varför han avböjde drogtestet – det är integritetskränkande att stå naken inför en främmande person och kissa på en toalett – slår effektivt hål på myten om att bara den som inte har rent mjöl i påsen drabbas av integritetsintrång. De flesta människor behöver en privat sfär, även om de inte har begått något brott."


"Knarkpolitiken och dumheten" - Ledarskribenten Johannes Forssberg i Expressen:

"I alla händelser kände sig Thomas Bodström nödgad att gå i polemik mot flumanklagelsen, och därmed var dumskallarna i luven på varandra och den ursprungliga diskussionen bortglömd. Kvar fanns en 40 år gammal tävling i vem som är hårdast mot knarket. Utan att reflektera kring hur vi kan få en narkotikapolitik som faktiskt fungerar slog Thomas Bodström stolt fast att Socialdemokraterna är och alltid har varit jättesuperhårda mot knark."


"Skrämselmetoder fungerar inte" - Björn Fries (S) och Ted Bergdahl (V) i Blekinge Läns Tidning:

"Trots den tydliga trenden väljer regeringen att göra lite och fel. Orsaken är att de bygger sin narkotikapolitik på kunskapsförakt, ålderdomliga dogmer och vaga antaganden. Allianspartierna inbillar sig att man kan skrämma ungdomar till avhållsamhet från droger, genom knarkhundar och drogtester i skolan. Facit visar att de har fel och att verkligheten är mer komplex."


Ted Bergdahl - vänsterpartist och
fd pressansvarig för Mobilisering mot
narkotika



"Bara en av fem svenska missbrukare får vård" - Missbruksutredaren Gerhard Larsson i Dagens Nyheter:

"Jag menar, att det är hög tid att prioritera upp vård och behandling inom ramen för den svenska alkohol- och drogpolitiken. Det är nödvändigt för att hjälpa det stora antal personer som behöver vård och stöd för att minska skadorna och ytterst komma ifrån sitt missbruk. Vi kan inte längre blunda för att många har utvecklat missbruks- och beroendetillstånd som kräver behandling."

Kommentar i P1 Morgon om Sverigedemokraterna chanser till inflytande

I arla morgonstund var jag upp och kommenterade ett reportage i P1 Morgon. Det hela kan avlyssnas här.

Mina poänger:

Var händer om Sverigedemokraterna (SD) får en vågmästarställning efter valet? Kommer något av blocken att samarbeta med partiet?
Nej, det är mycket osannolikt. Alla riksdagspartier har gett klara besked om att något samarbete inte är aktuellt, varken organiserat eller tyst samarbete. SD är väldigt impopulära, både bland de övriga partiernas medlemmar och bland väljarna. Det finns undersökningar från SOM-institutet som visar att en mycket stor majoritet av svenskarna tycker genuint illa om partiet. Om något block skulle inleda ett samarbete med SD riskerar de partierna därför att bli mycket hårt straffade av väljarna.

Kommer partierna att anpassa efter SD för att försöka stjäla partiets väljare?
Det är faktiskt inte heller särskilt troligt. Dansk Folkeparti har sin bakgrund inom Mogens Glistrups Fremskridtsparti och kan ses som ett populistiskt och främlingsfientligt missnöjesparti. SD har däremot sin bakgrund inom högerextremismen och den öppet rasistiska rörelsen Bevara Sverige Svenskt. Dansk Folkeparti påminner mer om Ny Demokrati än om SD.

Hade Ny Demokrati varit bättre organiserat i början av 90-talet - då de faktiskt var i vågmästarställning - hade man kanske kunnat tänka sig en utveckling som den vi sett i Danmark. Men Ny Demokrati var för klumpiga och hade för många tokstollar inom partiet.

Svenska politiker har lärt sig av det danska exemplet: det hjälper inte att försöka stjäla främlingsfientliga partiers väljare, i Danmark har det bara stärkt Dansk Folkeparti. Därför är det osannolikt att vi får en situation som i Danmark.


Jimmie Åkesson kommer inte att få
något inflytande.


Vad kommer att hända då?
Om SD kommer in i riksdagen och får en vågmästarställningar kommer troligen det största blocket att bilda en minoritetsregering. Om detta inte fungerar kommer blocken att försöka locka över något parti från det andra blocket. Miljöpartiet blir nog populära hos Alliansen, kan man tänka sig. I sista hand kan det bli nyval.

Jag vill dock betona att det ingalunda är säkert att SD kommer in. Partiet ligger strax över spärren om vi gör en sammanvägning av olika opinionsundersökningar. Det är egentligen det som är det speciella med den svenska situationen, att vi inte har något främlingsfientligt parti i parlamentet. Där är vi ganska unika bland västeuropeiska länder med stor invandring.

Varför är det så?
Det som krävs för att man ska få in ett främlingsfientligt parti i riksdagen är för det första att det finns en grogrund för detta i samhället, alltså att det finns missnöje med de etablerade partierna och främlingsfientliga stämningar. Många tror att det räcker med detta och att SD:s framgångar beror på ökande främlingsfientlighet, men det är fel. Statsvetaren Marie Demker har i studier visat att främlingsfientligheten långsamt men stadigt har minskat de senaste 20 åren.

Det andra som krävs är att det ska finnas något parti som är tillräckligt rumsrent för att missnöjda väljare ska kunna tänka sig att rösta på dem. SD har putsat upp sin fasad ordentligt på senare år, och gjort sig av med många medlemmar som inte kunnat hålla tand för tunga utåt. SD har också förstärkt sin organisation ordentligt.

Men det räcker inte med detta. Det krävs också att invandringspolitiken blir en viktig fråga. Idag är det ganska många svenskar, omkring 15 procent, som uppger att de tycker att SD har den bästa invandringspolitiken. Men många av dessa personer prioriterar inte invandringspolitiken, de tycker att andra frågor är viktigare, exempelvis jobben, och där håller de på andra partier.

Det är först om invandringen och integrationspolitiken blir viktiga valfrågor som SD kan mobilisera så många som möjligt av sina potentiella väljare. Detta betyder också att de etablerade partierna och medierna har stor påverkan på SD:s chanser. Det är partierna och medierna i samspel som avgör vilka de viktigaste valfrågorna blir.

Läs även denna artikel, där jag utvecklar argumentationen.

onsdag 25 augusti 2010

tisdag 24 augusti 2010

Om inte partipiskan funkar blir det till att partipissa...

Nya bottenrekord i politiken slogs idag, när Fredrick Federley avslöjade (genom Expressen) att Center-ledningen i samband med FRA-omröstningen tvingade honom till drogtestning.
Det var en miljon tankar som for genom mitt huvud. Vad fan håller de på med? Vad vill de? Om de nu är så oroliga vad fan har de inte kunnat skicka ett enda SMS för eller lyfta luren på hela sommaren? Egentligen handlade det nog som så ofta i partismens välsignade land att man ville skydda partiet från skandalrubriker. Mitt välmående var nog placerat längre ner på listan över prioriteringar. Jag fick ett erbjudande om att göra drogtester. Det kallades erbjudande men jag visste precis hur det låg till. Om jag inte tackade ja så skulle det omedelbart tolkas som att jag hade tagit droger.

Jag var så arg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Mitt eget parti kränkte mig på det värsta sätt jag blivit kränkt. Men jag insåg att det bara fanns ett val - jag var tvungen att göra som de sa.
Skrämmande historia, så får mig att tänka på de där poliserna, som hotade journalisten Jesper Nilsson med drogtest för att han fotograferat ett ingripande i tunnelbanan. Det är uppenbarligen inte bara polisen som begripit att drogtester kan fungera som hot och bestraffning.

Läs även Paulina Neuding, som skriver om Bodströms och Asks drogtestande.

Pär Ström har tappat förståndet

Ingen som följer med i nyhetsflödet kan rimligen ha missat uppståndelsen kring Wikileaks grundare, Julian Assange, som först anhölls i sin frånvaro, misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande, ett anhållande som strax därefter hävdes. Assange är dock fortsatt misstänkt för sexuellt ofredande.

Nyhetens grund var en läcka till Expressens Niklas Svensson (vem annars?) och spreds sen som en löpeld över världen. Spekulationer om "honungsfällor", CIA-konspirationer och andra väntade reaktioner kom omedelbart igång.

En man som anar andra konspirationer är Pär Ström, känd antifeminist och "integritetsombudsman" vid tankesmedjan Den Nya Välfärden. Ström vet berätta att det är de ondskefulle feministerna (vilka annars?) som satt fast Assange - givetvis i syfte att vinna mark för sin obehagliga våldsideologi. Ström tar stöd av en kontroversiell emeritus-professor, Göran Lysén, som tycker sig ana den läskiga lukten av "dålig feminism", och av några av nätets mest seriösa och balanserade siter: Flashback och Gotiska Klubben.


Pär Ström, utan foliehatten.

Pär Ström går faktiskt så långt att han publicerar namnet på den kvinna som anmält Assange för ofredande. Se, vilken obehaglig feminist hon är, och sosse till på köpet! Fyyyy! När Ström får kritik för att han går ut med namnet på ett tänkbart brottsoffer försvarar han sig med att Assanges namn minsann också är ute, men ändrar sig sen och tar bort namnet ur bloggposten. Dock finns det kvar i URL-en och bland kommentarerna. Nu är det publicerat i ett nytt inlägg.

Hur en person som kallar sig integritetsombudsman kan agera på detta sätt är för mig helt obegripligt. Visserligen har Pär Ström tidigare visat att han är en man med många fixa idéer men utan särskilt mycket omdöme, men att han skulle komma ut som veritabel foliehatt hade jag inte trott. Att han vällustigt citerar nätets mörkare krafter - stödd på devisen om att min fiendes fiende är min vän? - visar att han helt tappat omdömet. Om han någonsin haft något.

Pär Ströms blogg GenusNytt kan läsas här. Personer med svagt hjärta avrådes dock från besök - knäppisfaktorn bland de som kommenterar matchar Ström väl.

DN, Expressen 1, Expressen 2, Sydsvenskan, Isobel Hadley-Kamptz, Per Ströms privata blogg.

Kommentar i Aftonbladet 2

Ny kommentar i Aftonbladet om en situation med SD i Riksdagen efter valet. Tidningen rubriksättning har jag starka invädningar mot - SD har definitivt inget "guldläge" och - men artikeln blev bra. Se även denna bloggpost.

måndag 23 augusti 2010

Vilka lärdomar drar du nu, Thomas Bodström?

P3 Nyheter berättar idag om att Thomas Bodström (S) backat ur ett frivilligt drogtest som programmet velat att han och Tant Gredelin (M) skulle göra (eftersom de båda förespråkar sådana tester - Tant Gredelin förespråkar dessutom tvångsmässiga drogtester av barn).

Bodström skyllde på att han var "för svettig". Han utvecklar detta i Aftonbladet:
Jag trodde att det handlade om att ta en sån där liten grej i armen eller möjligtvis ett blodprov. När jag fick klart för mig att jag skulle kissa inne på en toalett inför en annan person kände jag att det var alltför integritetskränkande.
Men god morgon och välkommen till verkligheten, Bodström! Det är ju precis detta som varit kritiken mot drogtesterna. Hur kan du ha missat det?


Thomas Bodström. (S)vettigt värre.

Förhoppningsvis har Bodström nu fått sig en minnesbeta: "frivilliga" drogtester är kanske inte alltid så frivilliga? Och alla drogtester, frivilliga som ofrivilliga, kan upplevas som integritetskränkande. Vilka lärdomar drar du av det, Thomas Bodström?

Fotnot: Maria Larsson (KD), "MinisterMaria" på Twitter, twittrar följande: "Thomas Bodström. Om du är mindre svettig idag kan vi drogtesta oss tillsammans. Vuxna måste vara ett föredöme." Lite roligt faktiskt. Det hade jag gärna velat se: Bodström och Larsson tillsammans, på en toalett, kissandes inför publik. Eller också inte.

AB, DN, Expr, SvD.

torsdag 19 augusti 2010

Sanningen bakom de sjukskrivna

Jag har en ny artikel om sjukfrånvaron i nya numret av tidskriften Arena:

Det har talats mycket om Socialdemokraternas behov av att tänka nytt och självkritiskt efter valförlusten 2006. Inte minst inom sjukförsäkringsområdet. Tyvärr verkar många inom partiet anse att Socialförsäkringsutredningen, ledd av den tidigare sjukförsäkringsministern Anna Hedborg, är en bra utgångspunkt för självkritiken. Det är den inte. Tvärtom är det arvet efter Anna Hedborg och hennes politik som partiet måste göra upp med. Det duger inte att skyffla problemen mellan olika myndigheter och försäkringssystem - politiken måste syfta till att söka goda och hållbara lösningar för individerna.

Kring millennieskiftet ökade den svenska sjukfrånvaron dramatiskt. På några få år, från hösten 1997 till våren 2003, fördubblades antalet sjukdagar. Men tvärtemot vad de flesta förutsatte handlade det aldrig om någon sjukskrivningsepidemi. Nästan hela ökningen berodde på att de långa sjukskrivningarna blev ännu längre- inte på att sjukskrivningarna blev fler. Orsakerna till den höga sjukfrånvaron har stått i centrum för en rad utredningar under 2000-talet. Förre landshövdingen Jan Rydh, som genomförde två mastodontutredningar mellan 1999 och 2002, lyfte fram försämrad psykosocial arbetsmiljö och förändringar som ledde till att utrymmet i arbetslivet för människor med sviktande arbetsförmåga minskade.

Anna Hedborgs utredning, som gjordes 2005 till 2006, gav ett annat svar: det var försäkringssystemet som inte fungerade som det skulle. Sjukförsäkringen var "för mjuk", vilket gjorde att attitydförändringar i befolkningen och släpphänthet inom sjukvården slog igenom. Hedborg menade att sjuk-försäkringen överutnyttjades: "Rätt till ersättning har i längden bara den som är arbetsoförmögen i relation till varje i Sverige normalt förekommande arbete. Det är ingen yrkes- eller bostadsortsförsäkring", slog hon fast.

Läs resten av artikel här.

tisdag 17 augusti 2010

Kommentar till Folkpartiets senaste integrationspolitiska utspel

"Krav på skärpta straff saknar stöd hos folket"

DN Debatt presenteras idag en mycket intressant studie - egentligen den svenska deen av en samnordisk studie - om allmänhetens rättsuppfattningar. Resultaten är egentligen inte särskilt uppseendeväckande, de bekräftar i stora drag den bild som framkommer genom annan internationell forskning. Men av just det skälet är de väl värda att lyfta fram, eftersom de går på tvärs mot den uppfattning politiker och medier tycks ha om folks syn på hårdare straff.

Forskningsupplägget är mycket spännande:
I projektet undersöks i enlighet med internationell forskning tre typer av rättsmedvetande, det generella, det informerade och det konkreta. Det generella eller abstrakta rättsmedvetandet mättes genom att ett representativt urval i Sverige har fått ta ställning till enkla frågor som ”Är straffen i Sverige är för milda?”. Det informerade rättsmedvetandet undersöktes genom att människor i en postenkät fick ta ställning till längre beskrivningar av sex olika rättegångsfall och sedan utifrån en lista fick ange vilket straff man tyckte var bäst. Det konkreta rättsmedvetandet, slutligen, studerades genom att 119 stockholmare i olika grupper först fick se en film av en rättegång från något av fyra rättsfall från postenkäten och därefter fick diskutera fallet innan de angav lämpligt straff på samma sätt som i postenkäten. Dessa bedömningar har sedan ställts mot en bedömning som gjorts av totalt nio domare vid tre olika tingsrätter.
Undersökningen av det generella rättsmedvetandet visar, föga förvånande, att allmänheten är för hårdare straff. Men när människor får ta ställning till konkreta rättsfall visar det sig, tvärtemot detta, att de tenderar att döma mildare än de straff som utdömts i verkligheten, av riktiga domare.Allmänheten tror genomgående att domstolarna dömer mycket mildare än vad de faktiskt gör.
Allmänheten föreslår också högre straff i förhållande till vad man tror ges av domstolarna. Detta straff ligger dock i fem av de sex fallen under, och i ett fall lika, vad de tillfrågade domarna föreslagit. I mellan omkring 15 och 30 procent av fallen föreslår de tillfrågade en icke frihetsberövande påföljd. Domarna däremot dömer med mycket få undantag i samtliga fall till fängelse.
Artikeln innehåller mycket intressant utöver ovanstående citat. Läs! Hela forskningsrapporten, skriven av doktoranden Kristina Jerre och professor Henrik Tham, ska finnas på hemsidan för Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet.

Främlingsfientliga och knäppgökar upprörs naturligtvis över resultaten. Men vad säger the usual suspects of populism, a.k.a. Beatrice Ask (M), Johan Pehrson (FP) och Thomas Bodström (S)?

torsdag 12 augusti 2010

Kunskapsfientlig symbolpolitik

Idag svarar Björn Fries och jag på debattartikeln från firma Ask & Larsson. Svaret kan läsas här.

Även Vänsterpartiet svarar, genom Alice Åström och Karin Rågsjö, och betonar att det "inte är drogliberala".
Vänsterpartiet står för en restriktiv narkotikapolitik som syftar till att förebygga missbruksproblem, minska tillgången på narkotika och ge snabb och väl anpassad hjälp till den som vill sluta missbruka. Men vi tror, till skillnad från den sittande regeringen, att det krävs mer än polisiära åtgärder för att lösa narkotikaproblemet.
Läs resten av Åströms och Rågsjös artikel här.

Om reggaefestivalen

I gårdagens märkliga debattartikel av Beatrice Ask (M) och hennes sidekick Maria Larsson (KD) nämnde ministrarna polisens aktiviteter i samband med den årliga reggaefestivalen i Uppsala som exempel på konsumtionsförbudets välsignelser.
När Uppsala Reggaefestival under förra veckan hölls delgavs drygt 200 personer misstanke om narkotikabrott. Festivaler är typexempel för situationer där många unga kommer i kontakt med narkotika för första gången. Det är vid sådana tillfällen viktigt att samhället med tydlighet markerar att narkotikabruk inte är godtagbart och att myndigheterna har befogenhet att fånga upp de ungdomar som står i vägskälet mellan att fastna i missbruk eller återgå till ett drogfritt liv.

Utan det förbud mot narkotikakonsumtion som Fries nu kritiserar hade Polisen, istället för att ingripa mot narkotikapåverkade festivaldeltagare, snällt fått se på och många förstagångsbrukare hade därmed inte fått det uppvaknande som ett myndighetsingripande kan innebära.
I citatet dras många förhastade slutsatser. Till att börja med kan vi inte förutsätta att alla som greps verkligen hade gjort sig skyldiga till narkotikabruk. Faktum är att Uppsalapolisen, som berömmer sig själva för att ha hög träffsäkerhet i de här sammanhangen, redovisade att 72 procent av de knappt 300 som omhändertogs förra året visade sig vara skyldiga. Nästan 30 procent av de ungdomar som tvingade följa med polisen och kissa var alltså oskyldiga. (Men sådant har förstås aldrig bekymrat Tant Gredelin.)


Tant Gredelin (M)

Man kan också ifrågasätta ministrarnas idé om "uppvaknande genom myndighetsingrepp"; enligt en av de mer inflytelserika modellerna för att förklara uppkomsten av avvikande beteende, stämplingsmodellen, utgör olika myndighetsingripanden tvärtom en stigmatiserande och utstötande faktor, som bidrar till att marginalisera utsatta ungdomar. Modellen är ingalunda okontroversiell, men jag nämner den för att visa att det Ask och Larsson skriver definitivt inte är något självklart.

Ska myndighetingripanden ändå ske (vilket jag är övertygad om bör ske för ungdomar som uppvisar problem med droger) kan man fundera på om inte socialtjänsten är en bättre instans än polisen. Igår talade jag med en trevlig presstalesman på Uppsalapolisen. Han hade järnkoll på uppklarandestatistiken, men när jag frågade om polisen visste något om hur det hade gått med ungdomarna efter att de hade gripits och lagförts (eller förklarats oskyldiga) blev han mig svaret skyldig. Han hänvisade till socialtjänsten.

Ett polisomhändertagande i samband med en musikfestival är för övrigt knappast att betrakta som ett "tidigt ingripande". De ungdomar som utvecklar problematiskt drogbruk/misssbruk brukar visa tecken på avvikande beteende i betydligt yngre ålder, inte sällan redan i 10-årsåldern.

Slutligen bör det nämnas att bara en liten andel av de individer som prövar cannabis verkligen får problem av detta. Cannabis är en drog som otvivelaktigt har skadeverkningar, men den är inte särdeles beroendeframkallande, och med all sannolikhet betydligt mindre skadlig än den lagliga drogen alkohol. Enligt vetenskapliga studier är det bara 4-7 procent av de som prövar cannabis som utvecklar ett beroende av drogen. Siffrorna för alkohol och tobak är mångdubbelt större.

Ted Goldberg, missbruksforskare och professor vid Stockholms Universitet, har skrivit en intressant artikel om reggaefestivalen. Den finns på Liberatis blogg, och rekommenderas för läsning.

onsdag 11 augusti 2010

Härskarteknik och narkotikapolitik

Beatrice Ask och Maria Larsson svarar idag på den artikel Björn Fries och jag hade i Aftonbladet härom dagen. Som något slags försök till härskarteknik ignorerar de konsekvent att vi var två undertecknare, och talar bara om "Fries" och "Socialdemokraterna".

När det gäller sakinnehållet i Asks och Larssons artikel är det påvert, för att uttrycka det diplomatiskt.

Björn Fries och jag svarar imorgon, något mindre diplomatiskt. Tills vidare rekommenderas följande texter från Mattias Svensson (Neo), Louise Persson och Liberati.

tisdag 10 augusti 2010

Sprutbytesfusk

Det här är en favorit i repris, så här i sommartider. Läs om det politiska fulspelet i sprutbytesfrågan.

Nu ser läget betydligt ljusare ut än då artikeln skrevs; Birgitta Rydberg (Fp) har ändrat ståndpunkt, landstingsfullmäktige i Stockholm har beslutat att införa en försöksverksamhet med sprutbyte. I Skåne startar landets tredje sprutbytesprogram i höst, och senast idag meddelade BLT att Blekingelandstinget funderar på en egen sprutbytesverksamhet i länet. Det rör på sig!

Välbehövlig guide till opinionsmätningar

Svenska Dagbladet har publicerat en guide för ökad förståelse av alla de opinionsmätningar som publiceras så här inför valet. Mycket välbehövlig och mycket bra, eftersom den bygger på intervjuer med två av landets främsta kunskapsspridare på området, Henrik Oscarsson och Jesper Strömbäck.

Hoppas nu att journalisterna läser och drar lärdom - det är de som mest av allt behöver det, eftersom de utgör gränssnittet mellan opinionsinstitutet och medborgarna.

måndag 9 augusti 2010

Vadå liberal?

LUF:s ordförande Adam Cwejman bevisade härom dagen att det fortfarande finns en och annan liberal kvar i Volkpart..., förlåt Folkpartiet. Vad tusan de nu har här där att göra! Så här skriver Cwejman i Expressen:
Arbetsplatskonflikter med ursprung i anställdas klädsel, frisyrer, piercingar eller tatueringar fanns ju långt före burkadebatten. Och byxhäng blev visst en fråga för en skolledning någonstans på Östermalm för ett par år sedan. Men dessa konflikter har kommit och gått utan att statsråd känt sig nödgade att lagstifta i frågorna. I de flesta fall har klädbråken löst sig automatiskt, genom att människor - arbetsgivare och anställda, föräldrar, lärare och barn - satt sig ner och samtalat.
Läs även Isobel Hadley-Kamptz, som också skriver klokt.

Själv undrar jag varför de hederliga socialliberalerna, som Barbro Westerholm som jag hyser stor respekt för, överhuvudtaget stannar kvar i partiet?

söndag 8 augusti 2010

Förbudet mot eget bruk av narkotika - skadlig symbolpolitik eller fungerande lagstiftning?

Idag har Björn Fries och jag en artikel Aftonbladets debattsida. Den står på egna ben, men är samtidigt ett svar på Beatrice Asks märkliga utspel härom veckan, som jag redan kritiserat på Newsmill.

Artikelns huvudtema är konsumtionsförbudet, alltså förbudet mot "eget bruk" av illegal narkotika.



Det finns, som Fries och jag tar upp i den nya artikeln, tydliga indikationer på att förbudet inte har fungerat som det är tänkt. Med tanke på att lagstiftningen är starkt integritetskränkande - misstänkta narkotikabrukare kan bland annat utsättas för tvångsmässiga urinprover - och saknar tydliga brottsoffer måste staten rimligen kunna visa att dess positiva effekter överväger.

Ingen utvärdering har dock gjorts under de över 20 år som förflutit sedan det egna bruket kriminaliserades. Vi kräver därför en objektiv och oberoende utvärdering av förbudets effekter. Om inte detta sker bör förbudet avskaffas.

/Björn Johnson

En längre version av AB-artikeln följer:

Narkotikapolitiken har varit ett av alliansregeringens mest försummade områden. 2007 började narkotikabruket åter öka bland skolungdomar, för första gången sedan 1990-talet. Även dödligheten bland tunga missbrukare ökar.

De förvärrade problemen sammanfaller med att regeringen har nedprioriterat narkotikapolitiken. Man har lagt ner samordningsmyndigheten Mobilisering mot narkotika och begravt de livsviktiga vårdfrågorna i offentlig utredning.

Den enda konkreta förändringen under mandatperioden är det blivit lagligt att drogtesta barn mot deras vilja. Det populistiska förslaget kritiserades hårt av Lagrådet, som ansåg att sådana tester var starkt integritetskränkande. Forskare menade att åtgärden saknade vetenskapligt stöd. Men mot bättre vetande drev regeringen ändå igenom lagändringen.

Justitieminister Beatrice Asks senaste utspel om narkotikapolitiken (Aftonbladet 23/7) är mot den bakgrunden ett ovanligt cyniskt försök att rida på okunskap och moralpanik – helt i linje med hur Moderaterna brukar utnyttja narkotikafrågan.

I sin artikel insinuerar Beatrice Ask att Vänsterpartiet vill legalisera narkotika. Detta är givetvis nonsens, och ett skamlöst försök att utnyttja att de flesta medborgarna inte har detaljkunskaper om narkotikalagstiftningen.

Vad V-förslaget egentligen handlar om är att häva kriminaliseringen av eget bruk, alltså av själva narkotikakonsumtionen. Om detta genomfördes skulle det fortfarande vara olagligt att tillverka, överlåta och inneha narkotika.

Konsumtionsförbudet infördes 1988 och skärptes 1993, eftersom Riksdagen ville att all hantering av illegal narkotika skulle vara förbjuden – även att ha den i kroppen. Man ville också göra det lättare att upptäcka nya missbrukare, för att därefter kunna slussa över dem till vårdinsatser.

Förbudet ger polisen rätt att utnyttja olika tvångsåtgärder, som urinprovtagning, när man misstänker att någon använt narkotika. Detta är självfallet integritetskränkande, och konsumtionsförbudet har kritiserats för att innebära en kriminalisering av narkomanerna själva. Förbudet kan därför bara motiveras om dess positiva effekter överväger.

Problemet är att det finns tecken på att lagen inte har fungerat som avsett. I spåren av den ekonomiska krisen under 1990-talet ökade narkotikamissbruket kraftigt, trots konsumtionsförbudet (CAN, diagram 19-20).

En studie som Mobilisering mot narkotika uppdrog åt polisforskaren Stefan Holgersson att göra 2007 visade att förbudet ibland används för att frisera polisens statistik – polisen plockar helt enkelt in kända missbrukare för drogtester, ibland flera gånger i veckan, för att därigenom kunna redovisa fler uppklarade brott. Detta är närmast att likna vid trakasserier, och dessutom kvalificerat slöseri med polisens resurser.

Nyligen väcktes också åtal mot två Stockholmspoliser som misstänks för att olagligen ha hotat en journalist med drogtestning, efter att denne fotograferat ett ingripande i tunnelbanan; så var förbudet definitivt inte tänkt att fungera.

Men det finns även goda exempel på hur polisen kan arbeta konstruktivt och i lagens anda. Stockholmspolisens prisbelönta satsning MUMIN, där unga missbrukare erbjöds samtal och vård direkt när de greps av polis, är ett exempel. Ett annat är projektet ”Lots för livet”, som visade prov på effektivt samarbete mellan polisen, socialtjänsten och sjukvården.

Vad Sverige behöver är en effektiv, verklighetsbaserad och human narkotikapolitik. En sådan politik måste byggas på kunskap om hur olika åtgärder fungerar i praktiken – inte på moralpanik och ideologiska dogmer.

Om Beatrice Ask verkligen tog narkotikapolitiken på allvar – och inte bara såg den som ett lämpligt område för populistiska utspel, så här i valtider – så skulle hon skyndsamt låta genomföra en objektiv och förutsättningslös utvärdering av konsumtionsförbudet. Detta är en uppmaning även till en möjlig ny regering; en sådan utvärdering borde i själva verket ha gjort för många år sedan.

Björn Fries, riksdagskandidat S, f.d. nationell narkotikasamordnare
Björn Johnson, narkotikaforskare och docent i socialt arbete, Malmö högskola

Kampen om sjukfrånvaron - att låtsas som att det regnar

Medieuppmärksamheten kring Kampen om sjukfrånvaron har nu i stort sett upphört; under sommaren har bara några få pressklipp tillkommit i min sammanställning (se föregående bloggpost). Sammantaget blev det ett drygt 100-tal pressklipp - bra för en samhällsvetenskaplig bok, men kanske ändå mindre än jag hade hoppats på.

Framför allt är det debatten som har saknats; jag hade hoppats få diskutera mina argument och slutsatser med de ledarredaktioner, politiker och beslutsfattare som kritiseras i boken. Men eftersom dessa inte har velat gå i svaromål har det inte blivit någon sådan diskussion.

Egentligen är det rätt fascinerande att ledarredaktionerna på tidningar som Dagens Nyheter och Expressen, som genom åren skrivit spaltkilometrar om sjukfrånvaron - och som dessutom tagit för vana att lyfta fram vilket trams som helst som publiceras om ämnet - inte vågar ta debatten när det äntligen kommer en bok som försöker ta ett seriöst grepp om frågan.

Än mer förvånande är det att politiker som Anna Hedborg (S) och Christina Husmark Pehrsson (M), som kritiseras hårt i boken, inte velat bemöta kritiken. Hedborg har tackat nej till flera debatter, och Husmark Pehrsson har skickat fram sina underhuggare för att sprida desinformation. Organisationer som Svenskt Näringsliv har också hållit en låg profil, liksom Sveriges Läkarförbund (även om boken diskuterats flitigt i Läkartidningen).

Men utifrån ett problemdefinieringsperspektiv - det perspektiv jag utgår från i boken - är detta faktiskt bara vad man kan förvänta sig. För drygt ett decennium sedan publicerades en spännande antologi om hur politiker och andra beslutsfattade agerar för att undvika frågor och debatter man inte vill få upp på dagordningen, Cultural Strategies of Agenda Denial (Roger W. Cobb & Marc Howard Ross, 1997).

Den vanligaste och mest grundläggande strategin är att låtsas som att kritiken helt enkelt inte existerar. Det är detta DN, Expressen och Hedborg har ägnat sig åt.

Den andra strategin är att attackera - till exempel genom att hävda att kritiken är felaktig eller ovetenskaplig - en strategi som borgerliga debattörer relativt framgångsrikt använt för att desarmera Jämlikhetsanden.

Därefter kan man försöka omdefiniera kritiken - erkänna att den är relevant, men hävda att den stödjer den politik som redan förs, alternativt att man redan åtgärdat problemen. Man kan också välja att lyfta fram kritiken, och låtsas som att det är man själv som kommit på den.

Valet av vilken strategi man använder beror i hög grad på hur stort hot den aktuella kritiken utgör. Uppenbarligen utgjorde Kampen om sjukfrånvaron inte något särskilt allvarligt hot; de missgrepp som beskrivs i boken ligger i de flesta fall mer än tio år tillbaka i tiden, och har dessutom genomdrivits i politisk enighet över blockgränserna. Varken Socialdemokraterna eller de borgerliga partierna hade därmed något att vinna på kritiken, eftersom de då samtidigt måste erkänna sina egna missgrepp.

Nej, bättre då att låtsas som att det regnar.

tisdag 3 augusti 2010

Kommentar i Aftonbladet

Idag pratade jag med Aftonbladet. De ville ha en kommentar till den nya opinionsundersökningen från United Minds, som ger Sverigedemokraterna (SD) 6,5 procent av väljarsympatierna. Vad skulle hända om SD blev vågmästarparti efter valet? Detta blev resultatet.

Tilläggas bör dock:

1) Det är ingalunda säkert att SD verkligen kommer in i Riksdagen. Jag har resonerat om detta tidigare, då jag bland annat hävdade att de etablerade partierna inte bör göra SD:s profilfrågor till valfrågor om de vill undvika partiet i Riksdagen. Så har inte heller skett - inga partier har försökt fiska i de grumliga integrationspolitiska vattnen. Det som sannolikt kommer att avgöra om SD kommer in eller inte blir nu istället i vilken mån SD lyckas tränga igenom i mediebevakningen. Att partiet gynnas av den typen av uppmärksamhet som fokuserar på det politiska spelet och på SD:s möjligheter som vågmästarparti torde dock vara klart.

2) Att United Minds (och Sentios) panelundersökningar tenderar att blåsa upp SD, jämfört med exempelvis SCB:s och de övriga opinionsinstitutens mer traditionella opinionsundersökningar. Detta har professorerna Henrik Oscarsson och Jesper Strömbäck skrivit om på sina bloggar, vilka båda rekommenderas till läsning. I Mätningarnas mätning, Oscarssons meta-opinionsundersökning, pendlar SD kring 4 procent, alltså precis vid spärren.

3) Nyval (eg. extraval) är inte något särskilt sannolikt utfall om SD skulle bli vågmästare. Om alliansen skulle bli större än de rödgröna i en sådan situation kan man tänka sig att de sitter kvar, i förvissning om att SD knappast skulle göra gemensam sak med de rödgröna. Om så ändå skulle bli fallet är jag förvissad om att alliansen i första hand söker samarbete med Miljöpartiet, något partiet då skulle få svårt att stå emot.

4) Om de rödgröna blir större än alliansen blir situationen mer prekär, rent parlamentariskt. SD kan mycket väl tänkas rösta på ett borgerligt budgetalternativ, för att på så sätt störa en rödgrön regering. I ett sådant läge kommer de rödgröna troligen att försöka inleda samarbete med Centern eller Folkpartiet, men man kan också tänka sig någon form av mittenkoalition med MP, C och FP. Den som lever får se!

5) Det viktigaste till sist: Inget parti kommer att inleda något organiserat samarbete med SD, det är jag fullt och fast övertygad om. Jag tror inte heller att man kommer att gå SD till mötes i invandringspolitiken, för att på så sätt försöka "stjäla" tillbaka SD:s väljare. En sådan strategi fungerar nämligen inte, och de svenska partierna har lärt sig av den danska läxan.

Jurist förespråkar legalisering av narkotika

Jakob Heidbrink, juris doktor och lektor vid IHH i Jönköping, argumenterar i Expressen för legalisering av narkotika. Det är en pragmatisk argumentation, och som sådan kan den förstås ifrågasättas på empirisk grund. Heidbrink tar inte upp de principiella frihetsargumenten och deras motargument.

Heidbrinks blogg.

För de mer principiella argumenten, läs t.ex. The Legalization of Drugs (For and Against) av Douglas N Husak och Peter de Marneffe.

Läs även Drug War Heresies, en mycket intressant bok av Robert J MacCoun och Peter Reuter.