Mycket klokt har redan skrivit om regeringens märkliga krishantering i samband med Littorinaffären. Jag har inte så mycket att tillägga om de omedelbara aspekterna, utan vill istället hänvisa till följande artiklar och bloggposter, som tillsammans ger en bra bild av problemen med statsminister Fredrik Reinfeldts och Sven-Otto Littorins agerande.
Medierådgivaren Paul Ronge skriver om "en iskallt cynisk krishantering".
PR-konsulten Staffan Dopping skriver om hur regeringen och Littorin borde ha agerat.
Dagens Nyheters ledarsida är starkt kritiska till att både Littorin och Reinfeldt spridit en felaktig bild av händelserna som föregick avgången.
Statvetarprofessorn Ulf Bjereld sammanfattar kritiken mot regeringens bristande krishantering.
Min gissning är att Littorin hoppades att Aftonbladet skulle avstå från att publicera sina anklagelser om han avgick och hänvisade till privata problem. Ur det perspektivet var det dock helt förkastligt att samtidigt angripa kvällspressen, i synnerhet Aftonbladet, för de tidigare publiceringarna kring Littorins vårdnadstvist; detta tvingade ju mer eller mindre tidningen att offentliggöra de verkliga skälen bakom avgången.
Fredrik Reinfeldt verkar besynnerligt nog ha chansat på att historien aldrig skulle nå offentlighetens ljus; någon annan förklaring till varför han valde att inte berätta sanningen från början har jag svårt att finna. Att det skulle handla om någon slags omtanke om Littorin, som Svenska Dagbladets Sanna Rayman spekulerade om i dagens Studio Ett, har jag ytterst svårt att tänka mig - särskilt med tanke på hur Moderaterna har agerat de senaste dagarna.
Imorgon kommer jag att publicera en längre post om de affärer och avgångar som kantade alliansregeringens första tid vid makten.
Inlägg
Back to long runs
6 timmar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar