onsdag 30 december 2009

Tiga eller ta debatten - en falsk dikotomi

Idag har Leif Lewin, pensionerad statsvetarprofessor från Uppsala, en artikelBrännpunkt som explicit anknyter till min DN-artikel för ett par veckor sedan. Lewin instämmer i min huvudpoäng om att det gynnar Sverigedemokraterna att diskutera deras huvudfråga.
...att få fram sin favoritfråga i rampljuset är i själva verket ett drömläge för ett parti. Även om den främlingsfientliga opinionen, alltjämt, är liten iSverige att döma av Eurobarometerns opinionsundersökningar är den betydligt större än de procentsiffror Sverigedemokraterna hittills kunnat uppnå. Det finns med andra ord en potentiell väljargrupp, som Sverigedemokraterna skulle kunna mobilisera bara frågan ordentligt kommer upp på dagordningen. Därför håller jag med Björn Johnsson* som på DN debatt varnade de etablerade partierna för att spela på Sverigedemokraternas hemmaplan.
I min artikel menade jag att de etablerade partierna skulle låta bli att göra integrationen och invandringen till en valfråga. Jag menade naturligtvis inte att man generellt ska avhålla sig från att diskutera dessa frågor under andra omständigheter, t.ex. efter valet. Jag tolkar Lewin som att han är inne på samma spår.


Leif Lewin - klok och välklädd. (Foto: Fokus)

Lewins uppfattning verkar dock skilja sig lite från min när det gäller vilken strategi partierna bör använda i övrigt. Han skriver:
Enligt min mening bör Sverigedemokraterna inte behandlas på något speciellt sätt. Man bör ta debatten med dem i alla frågor och därmed visa på den valhänthet och brist på konkretion, som tillkommer alla enfrågepartier. Inför de stora frågorna om finanskris, global uppvärmning och saneringen av missbruket inom välfärdssystemet framstår Sverigedemokraternas populistiska slagord i all sin ansvarslöshet och ömklighet. Jag medger att det finns en gnutta önsketänkande, när jag formulerar mig så. Men vårt styrelseskick bygger på framstegstro. Övertygelsen om det goda argumentets seger är demokratins livsnerv.
Detta är ett sympatiskt argument, värdigt en expert på demokratiteori som Lewin. Men jag tror att jag instämmer i det där med "en gnutta önsketänkande". Om Lewins strategi ska tillämpas på riksplanet kommer den att leda till att Jimmie Åkesson och hans skickliga strateger i SD-ledningen får mycket medieutrymme. Det kommer inte att gynna SD lika mycket som en integrationsdebatt, men sannolikt gynnar det ändå partiet rejält.

Jag skulle därför vilja modifiera Lewins resonemang genom att anknyta till vad jag själv skrev i min artikel:
Partiet [SD] måste självfallet bemötas på de kommunala arenor där det redan finns representerat, men det finns ingen anledning att bjuda in det till den rikspolitiska debatten.
Alltså: ta debatten med SD på det kommunala planet - i kommunfullmäktige och på tidningarnas lokala insändarsidor - och gör det brett, med fokus på partiets politik i allmänhet (eller snarare brist på politik). En sådan strategi har många fördelar:

- SD:s profilfrågor, invandringen och brottsligheten, har bara ytterst begränsad betydelse på kommunal nivå. De viktigaste besluten när det gäller dessa politikområden fattas på riksnivå. SD skulle därför inte ha mycket att hämta i sina favoritfrågor.

- Huvuddelen av den svenska välfärdspolitiken - vård, skola och omsorg - är områden som sköts på det kommunala planet. Att debattera med SD i sådana "vardagsfrågor" skulle effektivt visa deras avsaknad av politik. De skulle framstå som tomma, skramlande tunnor som bara vill skylla alla problem på invandringen.

- Många kommunala frågor framstår som ytterst "tråkiga" och kräver ett sakfrågeengagemang. Exempel på detta är bygglovsfrågor och andra tekniska frågor. Här har de etablerade partierna specialister som tar hand om partiernas politik. Det saknar SD, vilket innebär att partiets valda ombud inte förmår hantera "politikens vardagslunk". Förmodligen är detta en av huvudförklaringarna till varför så många av SD:s ombud har hoppat av sina kommunala förtroendemannaposter sedan valet 2006.

Om det är kommunalpolitiska debatter med SD som Lewin har tänkt sig så instämmer jag till fullo i hans råd.

Slutligen en kort synpunkt i anslutning till min ursprungliga artikel. Många partipolitiska bloggare (oftast S-märkta) har menat att en tänkbar strategi är att ta debatten med SD i invandringspolitiken, men försöka göra om debatten till en demokrati- och rättighetsdebatt istället. Det var det jag menade när jag skrev att de etablerade partierna var naiva; att tro att en sådan strategi ska kunna fungera är nämligen mer än lovligt naivt. Det vittnar dessutom om en enorm övertro på den egna debattförmågan, och om en underskattning av SD.

Jag menar inte alls att SD "har rätt", som många SD-bloggare har påstått. Däremot menar jag att det är oerhört svårt att debattera integrationsfrågor med företrädare för främlingsfientliga partier, eftersom de inte försöker övertyga alla. De försöker bara mobilisera den främlingsfientliga opinion som redan finns i valmanskåren.

* Jag stavar faktiskt mitt efternamn med ett "s". Det påminner mig om en kursare jag hade 1992, Desirée Danielsson tror jag hon hette, som konsekvent i sin B-uppsats hänvisade till "Leif Lenin". Kul!

tisdag 29 december 2009

Dumt om "anti-parti"

Brännpunkt i dagens SVD presenterar filosofidocenten Martin Peterson ett förslag för att hindra SD från att få politiskt inflytande i händelse av att partiet kommer in i riksdagen i en vågmästarroll. Det är ett innovativt men synnerligen dumt förslag.

Petersons idé är att de etablerade riksdagspartierna ska avknoppa ett antal ledamöter för att bilda ett "anti-parti", som i varje omröstning ska rösta tvärtemot SD. Partierna avträder ledamöter till detta parti i proportion till deras röstandel i riksdagen. Anti-partiet upphäver därmed SD-ledamöternas röster, varigenom ett "normal" parlamentarisk situation med majoritet för ett av blocken uppnås.

Idén är givetvis usel, av flera olika skäl.

1) Det är ett genuint odemokratiskt trixande med valsystemet. Oklara parlamentariska situationer ska lösas genom uppgörelser mellan partier, inte genom tekniska trix. I värsta fall får man utlösa nyval.

2) Det skulle definitivt spä på politikerförakt och misstro mot de etablerade partierna, och därmed gynna SD.

3) Det behandlar valda riksdagsledamöter som "valboskap" och upphäver deras roll som självständiga riksdagsledamöter.

4) Det skulle inte fungera, eftersom röstandet i riksdagen sker genom ett knappsystem. Det finns inget krav på att SD på förhand måste gå ut med hur de tänker rösta i en viss fråga. Under sådana oklara omständigheter skulle "anti-partisterna" inte veta hur de skulle rösta.

Det går säkert att komma på ytterligare ett antal goda invändningar mot Petersons förvirrade idé, men detta var vad jag instinktivt kom fram till. Inte för att jag tror att hans "lösning" skulle appellera till de etablerade partierna - de är nog lite klokare än så...

Deprimerande med Petersons artikel är också att den fortsätter spekulationerna kring SD:s eventuella maktposition efter valet - spekulationer som riskerar att bli en självuppfyllande profetia. Detta har jag skrivit om tidigare, både på bloggen och i DN.

måndag 21 december 2009

Det börjar dra ihop sig till nya debatter...





Jag har just skickat slutkorrektur på min nya bok, Kampen om sjukfrånvaron, till förlaget. Boken, som handlar om debatten kring den höga sjukfrånvaron i början av 2000-talet, kommer förhoppningvis att bidra till debatten kring regeringens "rehabiliterings-
kedja" under nästa år.

Jag var rätt nöjd över tajmingen med min förra bok, Metadon på liv och död, som kom 2005 och gav bränsle till diskussionerna kring den läkemedelsassisterade behandlingen. Den nya boken handlar dock om en av valrörelsens sannolikt hetaste frågor - vilken flax!

Varken alliansen eller sossarna kommer att dock ha så mycket att hämta i boken - både den nuvarande och den förra regeringen har gravt misskött frågan.

onsdag 16 december 2009

Mordors horder i min mailbox


Samma morgon som min artikel om Sverigedemokraterna publicerades i DN rasslade det till ordentligt i min mailbox. Det första mailet kom strax före 9, några minuter före det att en av SD:s mest aggressiva bloggare publicerade en upprörd post på sin blogg om artikeln. "Larken Larkensson" meddelade mig att han "självklart stödde nationalistiska krafter oavsett i vilka länder de manifesterade sig". Han menade att jag var "agent för en viss typ av världsordning", och menade att "jag och mina herrar som betalar mig" skulle förlora i det långa loppet. Han avslutade med att önska mig lycka till i helvetet, och undertecknade med den kryptiska signaturen AA.11 (googla på den, det gjorde jag).

Därefter fick jag veta att jag var "politiskt korrekt" och "ingen riktig forskare". Epitetet "landsförrädare" förekom i flera mail. En pensionär menade att ämnet statsvetenskap inte hade något existensberättigande vid Malmö högskola efter min artikel (nu är jag i och för sig verksam vid enheten för socialt arbete, men ändå).

En ordrik man med föregivet hemska erfarenheter av "arabungdomar" berättade att "samtliga våldtäkter i Oslo de senaste fyra åren hade begåtts av utomeuropeiska invandrare". Det hade han hört på teve. Att påståendet är fullkomligt befängt verkade han inte begripa, jag är övertygad om att han trodde på det själv.

En man som uppgav sig vara "universitetsadjunkt i datalogik" (heter det inte datalogi?) undrade om jag som statsvetare ska ta partipolitisk hänsyn. Han undrade också på vilka forskningsmässiga grunder jag baserade min artikel. Eftersom mailet var rätt otrevligt hållet, och dessutom inte skickat till mig utan till en av mina kolleger, svarade jag rätt sarkastiskt och undrade om adjunkten hade hört talas om yttrandefrihet och akademisk frihet, men då fick jag veta att jag var nedlåtande och kränkte honom.

Ja, så fortsatte det. Det kommer fortfarande ett och annat mail med trevligt innehåll. Då har jag inte gått in på vad SD-bloggare och andra "nationella" har kallat mig på nätet, men den som vill kan ju googla fram inläggen.

Det är tur att jag inte är konflikträdd. Med tanke på hur debattklimatet är på nätet så är det nog många forskare och andra som drar sig för att medverka i samhällsdebatten. Tyvärr lämnar det fältet helt öppet för Mordors horder...

tisdag 15 december 2009

Ett recept för att slippa Sverigedemokraterna

I lördags skrev jag en artikel på DN Debatt där jag ville söka förklara Sverigedemokraternas nuvarande framgångar i opinionen. Min tes är att SD har vunnit mycket på den medieuppmärksamhet som varit under hösten, både kring partiet som sådant (Aftonbladets publicering av Jimmie Åkessons artikel om det "muslimska hotet", som följdes av en enorm debatt) och kring integrationsfrågan. Artikeln innehöll även ett "recept" för hur de etablerade riksdagspartierna bör agera om de vill undvika att få in SD i riksdagen. Argumentet läses som bäst i sin helhet.

Efter publiceringen har jag fått en del positiv respons. Jag vill särskilt nämna en intressant kommentar av Jesper Strömbäck, som är professor i journalistik. Han skriver:
...om man utgår från tillgänglig forskning i statsvetenskap och politisk kommunikation som handlar om politisk strategi, väljarbeteende och mediernas effekter råder det inte mycket tvivel på att (a) partier gynnas när "deras" frågor ligger högt på den politiska dagordningen; (b) att medierna har stor opinionspåverkan och att de partier – allt annat lika – som får stor uppmärksamhet i medierna gynnas av det; (c) att diskussioner kring sådant som kan komma att hända ökar sannolikheten att det som diskuteras faktiskt händer, det vill säga att spekulationer kring framtida händelseförlopp kan leda till självuppfyllande profetior; och (d) att högerextrema och invandrarfientliga partier inte kan stoppas av att de etablerade partierna närmar sig dem eller låter deras frågor dominera den politiska debatten. Björn Johnson har därför helt rätt i sin analys – oavsett vad man i övrigt anser om Sverigedemokraterna.

Strömbäck har även ett mycket intressant resonemang om hur medierna bör hantera sin nyhetsvärdering i relation till SD. Väl värt att läsa, liksom denna artikel av Strömbäck.

I Folkbladet skrev Widar Andersson en trevlig artikel där han kallade mig "en klok karl", vilket gladde mig mycket. Han kallade även Jan Helin och Aftonbladet "nyttiga idioter". Widar gör en utmärkt sammanfattning av min argumentation.

Statsvetarprofessorn Ulf Bjereld instämde också i artikelns huvudargument - jag vet att han framfört liknande synpunkter i andra sammanhang, liksom hans Göteborgskollega professor Marie Demker.

Samma dag som min artikel publicerades rapporterade Riksdag & Departement om en ny studie av statsvetarna Carl Dahlström och Peter Esaiasson i Göteborg, som tycks stödja mina resonemang.

Jag har även fått ett par kritiska kommentarer från statsvetarhåll. Anders Johansson Heinö skriver på sin blogg, där han påpekar att en del av mina resonemang empiriskt sett är spekulationer, vilket är helt korrekt. Spekulationerna vilar dock på fast teoretisk grund, vilket jag påtalar i kommentarsfältet.

Även Stig-Björn Ljunggren är kritisk, i en artikel i Piteå-tidningen. Läs gärna hans artikel, och jämför med mina argument, R&D-artikeln och Jesper Strömbäcks kommentar.

Slutligen har det inkommit en drös mindre trevliga kommentarer, som jag kommer att redovisa i ett särskilt inlägg. Jag tänkte kalla det "Mordors horder i min mailbox". Stay tuned, så postar jag det inom kort.

Genombrott för sprutbyte?

Länge sedan jag skrev här senast. Mycket har hänt sedan sist. En av de mest glädjande nyheterna är att Stockholms sjukvårdslandstingsråd Birgitta Rydberg meddelat att det troligen blir en försöksverksamhet med sprutbyte i Stockholm. Inte en dag för tidigt, kan man tycka. Björn Fries och jag har kommenterat beslutet i en artikel på Newsmill. Vi skriver bland annat:
Vår förhoppning är att Stockholm utan vidare dröjsmål inrättar en ambitiös sprutbytesverksamhet med flera lokala mottagningar. Verksamheten måste utformas som ett erbjudande, utan pekpinnar och krav, så att människor med missbruk i förtroende kan vända sig dit. Regler och villkor som riskerar att stöta bort dessa människor bör undvikas.

Fler nyheter på sprutbytesfronten är att Region Skåne startar ett nytt program i Helsingborg, som ska vara på plats inom ett halvår. Även i Norrköping och Karlskrona har frågan aktualiserats, och enligt vad jag har hört är planerna relativt långt framskridna när det gäller den förstnämnda orten.

onsdag 4 november 2009

Tre tunga myndigheter tar äntligen ställning

Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och Sveriges Folkhälsoinstitutet tar i en gemensam artikel på DN Debatt ställning för sprutbytesprogram som en hälsopolitisk åtgärd för narkomaner. Det är ett efterlängtat ställningstagande. Vi forskare har tjatat om detta i åratal, med precis de argument som framförs i artikeln. Den som är intresserad kan klicka här, så kommer ett antal inlägg med länkar till tidigare artiklar upp.

lördag 17 oktober 2009

Moralism påverkar fortfarande narkomanvården

Idag har Björn Fries, Bengt Svensson och jag ett inlägg på DN Debatt där vi kritiserar Socialstyrelsens nya remissversion av föreskrifterna för läkemedelsassisterad behandling. Med tanke på hur länge den ansvarige på Socialstyrelsen har grunnat på den här revideringen är det ett osedvanligt svagt och ogenomtänkt förslag som tagits fram.

måndag 27 april 2009

Paus

Som ni säkert märkt är det svårartad paus på den här bloggen. Skälet är att jag måste slutföra ett bokmanus innan sommaren. Jag lovar att återkomma senast i augusti.

/Björn

fredag 6 mars 2009

Det är inte värt det

DN rapporterar om en studie som visar att det aldrig är "för sent" att börja träna; personer som börjat träna i måttlig utsträckning (ca 30 minute/dag) vid 50 års ålder har förlängt livet med i genomsnitt ett år, enligt studien.

En enkel räkneoperation visar att det knappast är värt besväret: Säg att man lever i genomsnitt till 80 års ålder utan träning och till 81 år med träning. Det är en låg skattning, för medellivslängden är väl högre nu för män, tror jag. Nå, då har man ägnat en halvtimme om dagen i 30 år åt träning. Det blir 30 min x 365 dagar x 30 år = 5475 timmar. Delar vi denna summa med 16 - vilket är antalet vakna timmar på ett genomsnittligt dygn, åtminstone för mig - visar det sig att man ägnat mer än ett år åt träning, närmare bestämt 342 dagar. Och jag hatar att träna!

torsdag 5 mars 2009

Alla tjänar på metadonbehandling (utom Torbjörn Fjellström)

Bakgrund: Jämtlands läns landsting har nyligen [2009] meddelat att de avser att starta egen metadonbehandling, som näst sista landsting i landet. Detta har uppmärksammats i Länstidningen Östersund, vilket - surprise, surprise! - fick en och annan kritiker att börja orera. För att stämma lite i bäcken kontaktade jag Länstidningen, som gjorde en ganska bra uppföljningsartikel. Denna retade dock Torbjörn "Korpberget" Fjellström, som skrev en debattartikel där han angrep mig och antydde att jag skulle vara köpt av läkemedelsindustrin. Jag skrev ett svar som publicerades som insändare. Tyvärr kvaddades det rätt rejält av en inkompetent debattredaltör, men här nedan följer den fullständiga versionen, så som jag hade tänkt mig den.

Torbjörn Fjellström fortsätter (21/2) sitt dogmatiska och lögnaktiga korståg mot ”ersättningsdroger”, som är den term han använder för läkemedelsassisterad behandling (LAB) med metadon eller buprenorfin.

Som vanligt varnar Fjellström för den ondskefulla ”psykofarmakaindustrin” och dess profithunger. Att jag är en oberoende samhällsforskare helt utan kopplingar till denna industri nämner han inte. Att en lång rad organisationer – bl.a. Socialstyrelsen, EU:s narkotikakontrollorgan ECNN, FN och WHO – och en i stort sett enigt vetenskapssamhälle rekommenderar LAB som den mest effektiva behandlingen vid heroinmissbruk nämner han inte heller.

Slutligen låter Fjellström – behändigt nog – bli att nämna att han själv har stora ekonomiska intressen i vårdsvängen. Han driver behandlingshemmet Korpberget, och saluför även utbildningar i ”addiktologi”, ett påhittat ämne utan akademisk förankring.

Fjellström hävdar att LAB är en kostsam affär för samhället. Detta är ett genomfalskt påstående. En aktiv narkoman kostar samhället runt 2 miljoner kr/år (inte 5 miljoner kr som Fjellström säger). Enligt studier som Mobilisering mot narkotika låtit genomföra gav varje krona som satsades i Stockholms metadonprogram en avkastning på 15–20 gånger insatsen. Detta innebar att varje patient som kom in i LAB var en besparing för samhället på i snitt 1,8 miljoner kr. Så höga samhällsvinster har inte uppmätts i någon annan vård.

De viktigaste skälen till att erbjuda LAB åt länets heroinister är dock inte ekonomiska utan mänskliga. Sjuklighet och dödlighet hos patienter i LAB minskar dramatiskt. För flertalet leder behandlingen också till en kraftig minskning av missbruk och kriminalitet. En stor andel av patienterna kan leva normala liv, även om många får räkna med livslång medicinering.

Tolvstegsbehandling och annan behandling utan läkemedel har utan tvekan hjälpt många heroinister till ett drogfritt liv. Gott så. Tyvärr är andelen heroinister som blir stabilt drogfria av sådan behandling så låg att det inte ger något utslag i vetenskapliga studier. Flertalet heroinister som påbörjar tolvstegsbehandling avbryter den i förtid eller återfaller direkt efter behandlingens slut.

Det allra viktigaste är emellertid att narkomanen själv får påverka valet av behandlingsmetod. Den som önskar drogfri vård ska självfallet erbjudas detta (även tolvstegsbehandling). Den som hellre vill ha LAB ska erbjudas det. Därför är det utmärkt att Jämtlands län nu äntligen – som näst sista län i landet – kan erbjuda metadonbehandling.

måndag 16 februari 2009

Brott och straff

Hör och häpna! Idag publicerar DN Debatt en viktig och välskriven kritik av Straffnivåutredningens betänkande (SOU 2008:85). Läs och begrunda. Kommentarer är välkomna.

fredag 6 februari 2009

Mer Cramps

Jag är fortfarande slagen av nyheten om Lux Interiors död. Bara ett par Crampsvideor till. Först ett enormt liveklipp ur filmen Urgh! A Music War - Lux i sitt esse, Poison Ivy ser helt livsfarlig ut med sin röda jätteaftofrisyr. Sen en halvsnuskig video med en låt från Cramps sista helgjutna album, Big Beat From Badsville (1997).



Om Israelkritik

Ville bara tipsa om följande utmärkta kulturartikel från Aftonblaskan.

torsdag 5 februari 2009

Lux Interior död

Idag är en sorglig dag för musikälskare: det meddelas att Erick Lee Purkisher, mer känd som Lux Interior, sångare i The Cramps, har avlidit, 62 år gammal. Cramps var - jag utgår från att de i och med dödsfallet upphör att finnas till - ett av de tuffaste rockbanden över huvudtaget. Jag har skrivit om dem flera gånger här på bloggen, och det var bara några år sedan jag såg dem på KB, en fantastisk konsert. Sorg.









tisdag 27 januari 2009

Försök med drogtester i skolan avbryts

Landskrona kommuns försök med frivilliga drogtester på högstadiet avbryts. Skälet uppges vara att man först vill pröva om verksamheten är laglig, efter kritik från bl.a. Skolverket. Sannolikt har dock även min arbetskamrats Jens Sjölanders utvärdering av verksamheten spelat in. Jens har gjort en enkätstudie som inte uppvisar några särskilt uppmuntrande resultat, och som refereras i Skånskan. En till drogtesterna mycket kritisk ledarkommentar i Expressen drar slutsatser som inte riktigt har täckning i rapporten, men som ändå är ett intressant narkotikapolitiskt inlägg.

måndag 26 januari 2009

Jag är i alla fall inte diskriminerad

Ursäkta den extremt usla aktiviteten här på sistone, men jag har inte känt mig upplagd för bloggande. Förhoppningsvis blir det lite bättre fart framöver.

Igår satte jag kaffet i vrångstrupen då jag lyssnade på P1. Jag fick nämligen veta att Svenska Samernas Riksförbund (SSR) anmält ett teveprogram om en björnhona, Till minne av Rapa, till granskningsnämnden för radio och teve. Skälet var att en speakerröst i programmet sagt att Rapa blivit skjuten av en renägare. Det ansåg SSR vara diskriminerande mot samer (för alla vet ju att renägare=samer).

Idag kommer då som befrielse följande högintressanta text, publicerad på Expressen debatt.