fredag 28 november 2008

Småaktig partipolitik

Apropå Arbetslivsinstitutets nedläggning så vill jag inte undanhålla er en intressant historia från partipolitikens snarstuckna värld.

Den 15 februari 2005 publicerade 29 forskare och debattörer en mycket arg DN-debattartikel som kritiserade folkpartiets integrationspolitik. Artikelrubriken var stenhårt skruvad - "Folkpartiet driver en rasistisk politik" - och artikelinnehållet var bara aningen mindre onyanserat. Bland undertecknarna fanns fyra av Arbetslivsinstitutets anställda (noga räknat en procent av personalgruppen på ALI). Olyckligtvis hade de undertecknat med sina tjäntebeteckningar vid institutet, vilket får betecknas som en aning olämpligt.

Samma dag ringde en rosenrasande Lars Leijonborg upp den dåvarande generaldirektören på ALI, fd TCO-bossen Inger Ohlsson. Han undrade om det var ALI:s uppfattning att folkpartiet drev en rasistisk politik. Ohlsson förklarade att så inte var fallet, men att ALI:s forskare, i likhet med andra universitets- och högskoleanställda forskare, omfattades av den akademiska friheten. Innehållet i artikeln överensstämde ingalunda med ALI:s uppfattning om folkpartiet, för någon sådan uppfattning fanns överhuvudtaget inte.

Och därmed kunde historien ha varit slut, men det var den inte.

För folkpartiets del betydde debattartikeln att man intensifierade sina försök att få Arbetsinstitutet nedlagt. Flera motioner med den innebörden lades av partiet, bland annat den ekonomiska vårmotionen som inlämnades några månader efter debattartikeln.

För oss på ALI innebar artikeln en omedelbar konsekvens: Påbud utgick om att alla debattartiklar där ALI-personal medverkade skulle granskas av den allsmäktiga pressekreteraren, som själv eller i samråd med Ohlsson fick avgöra om inläggen kunde ALI-märkas eller inte (så mycket med den akademiska friheten!). För min egen del fick jag direkt känna av detta hösten samma år, då jag skulle publicera en debattartikel om den kontroversiella metadonfrågan. Efter processande fick jag beskedet att den var för kontroversiell (politiskt, inte vetenskapligt!) och att jag inte fick underteckna den med min tjänstetitel.

Detta kändes lite obehagligt, men eftersom ämnet låg ganska långt från arbetslivsforskning gjorde det mig inte speciellt mycket. En god effekt var dessutom att beslutet innebar att jag fick behålla arvodet både för artikeln och för min senare (och likaledes kontroversiella) bok "Metadon på liv och död"; normalfallet var annars att ersättning för publicering av material som tagits fram inom tjänsten skulle tillfalla ALI.

Och därmed skulle historien än en gång ha kunnat vara slut, men det var den inte.

Direkt efter den borgerliga alliansregeringens tillträde hösten 2006 aviserade regeringen att ALI skulle läggas ned. Det var hårda bananer: Alla interna anslag ströps med ett halvårs varsel, inga medel fick föras över till nya huvudmän, alla internafinaniserade projekt tokstoppades. För min egen del fick jag tillfälligt avbryta ett pågående post doc-projekt (som jag dock senare lyckades få extern finansiering till från Vetenskapsrådet och Försäkringskassan). Samtliga pågående internationella samarbeten fick avbrytas. ALI hade deltagit som svensk representant i ett stort antal internationella nätverk, men det fick också avbrytas. Arbetslivsbiblioteket, med Sveriges största samling litteratur om arbetslivet, lade också ned.

På mitt kontor, ALI Syd i Malmö, var vi rätt chockade. En neddragning hade vi väntat oss, kanske också en utfasning. Men inte ett tokstopp! Det spekulerade i vilka orsakerna kunde vara, och den infamösa debattartikeln av de fyra kollegerna nämndes som en möjlig sådan. Ingen av oss kunde dock på allvar föreställa sig att ett riksdagsparti kunde vara så otroligt småaktigt att man la ner en myndighet med 400 anställda med anledning av en förarglig debattartikel.

I efterhand har jag dock hört från flera källor i regeringens omedelbara närhet att det varit oenighet inom regeringen rörande ALI-nedläggningen. Centern ville egentligen inte lägga ner institutet. Även bland kristdemokrater fanns vissa ALI-supporters. Det parti som vägrade vika sig och som till sist trumfade igenom tokstoppet var dock folkpartiet. Enligt uppgift skulle debattartikeln ifråga ha använts som ett av argumenten i förhandlingarna.

Så vad lär oss då denna historia? Tja, inte vet jag. Att politiken ofta är irrationell och känslostyrd kanske. Eller att vissa ledande folkpartister är småaktiga och snarstuckna. Fast det var väl inget vi inte redan visste...

torsdag 27 november 2008

Fler favoriter: Kicki Axén Olin

Kristina Axén Olin har gjort bort sig igen. I samband med ett seminarium i Malmö uttalade hon enligt Öresundsnytt följande:
En stad med lagom stor befolkningsmängd och bra kulturliv drar till sig folk som är kreativa och ofta har bra utbildning och är höginkomsttagare. Sedan får man en del missbrukare, homosexuella och psykiskt sjuka också, de följer med den kreativa klassen.
Man hade hoppats att Axén Olin skulle ha lärt sig något av sina egna missbruksproblem, men så är uppenbarligen inte fallet. Hon är fortfarande en moralistisk, dömande äckelpotta.

Usch, jag tror jag måste kräkas lite

Jag läser att Peter Wolodarski utsettd till ny politisk chefredaktör på DN.

Usch.*


* Jag har ett ont öga till hr Wolodarski sedan han skrev några riktigt otäcka, skadeglada artiklar med anledning av att jag och 400 av mina arbetskamrater blev av med jobben då Arbetslivsinstitutet fick siljessnöret av den nya regeringen. Jag hade i samband med detta en brevväxling med Wolodarski, varvid han hade den dåliga smaken att svara med något slags "standardbrev" som han också hade skickat till flera av mina likaledes förbannade kolleger. Wolodarski är en man utan intellektuell heder - borgerlighetens svar på Marita Ulvskog.

Debatten om dödsfallsstatistik går vidare

Debatten om dödsfallstatistiken och de metadonrelaterade dödsfallen går vidare. Versioner av den artikel som Björn Fries och jag publicerade i Expressen har även publicerats i Östgöta-Correspondenten, Västerbottens-Kuriren och Sundsvalls Tidning, i samtliga fall även med Fred Nyberg, professor i beroendeforskning vid Uppsala Universitet, som medförfattare. I samtliga tidningar har en replik från Folkhälsoinstitutet publicerats. Institutet instämmer i många av våra påpekanden, men vidhåller ändå att det var riktigt att publicera den obearbetade statistiken:
När vi finner oroväckande trender för all narkotika måste vi informera om detta. Vad gäller metadon genomförs därutöver nu mer kvalificerade analyser för att klarlägga om metadonet var legalt föreskrivet eller ej samt vilken eventuell roll det spelade för dödsfallet. Problemet med vetenskapliga studier är dock att de tar tid; under tiden kan de uppgifter som Björn Johnson efterfrågat inte lämnas ut, inte för att de är hemliga utan för att de inte är klara.

Sundsvalls Tidning har även hunnit publicera ett avslutande genmäle från oss, där vi menar att de uppgifter vi eftersökt visst finns tillgängliga:
Folkhälsoinstitutet menar att de uppgifter om metadonrelaterade dödsfall som vi efterfrågade inte kan lämnas ut eftersom de "inte är klara". Detta är rent nonsens, för det vi i första hand bad om var uppgifter om var i landet dödsfallen hade inträffat. Med sådan kunskap kan man komma ganska långt när det gäller att formulera orsakshypoteser.


Läs återstoden av debatten i Sundsvalls tidning (1) (2) (3)

måndag 24 november 2008

Metadonmotståndare

KMR, Kommittén för mänskliga rättigheter - trots det fina namnet en av scientologikyrkans obehagligaste frontorganisationer - uppskattade inte den debattartikel Björn Fries och jag publicerade i Expressen härom veckan. De har författat ett pressmeddelande, som finns att garva åt här.

Pressmeddelandet är - som brukligt när KMR är i farten - en salig blandning av lösryckta fakta, lögner och kraftuttryck. Björn Fries är en "nyttig idiot" och en "marionett för dunkla syften", medan jag själv är hans "räknenisse". Kul!

Per Johansson, Riksförbundet narkotikafritt samhälles hårdsluggande förbundssekreterare, gillade inte heller vår artikel. Det Johansson är mest upprörd över är att behöva klumpas samman med scientologerna (vi angav båda organisationerna som exempel på metadonmotståndare).

Jag har viss förståelse för Johanssons irritation, men han riktar den åt fel håll. Det är inte vårt fel att RNS gjort gemensam sak med scientologerna. Det är inte vårt fel att de använder samma argumentationslinjer. Det är inte vårt fel att de hänvisar till samma "hjältar" (framför allt professor Neil McKeganey i Glasgow).

När det blåser om öronen brukar RNS hävda att de inte är generella motståndare mot metadonbehandling. Det må så vara, men RNS vill definitivt inte att behandlingen ska användas enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. De vill att den ska reserveras för en liten skara "kroniker". Men idén om en restriktiv narkomanvård är helt feltänkt från början till slut.

Rent skrattretande blir det när Johansson anklagar Fries och mig för att syssla med "guilt by association"; det finns ingen svensk narkotikadebattör som är mer förknippad med den debattekniken än Johanssons själv (se till exempel denna artikel för ett tragikomiskt exempel).

måndag 17 november 2008

Metadondebatt

Här är Björn Fries och min debattartikel i dagens Expressen. Synpunkter tas gärna emot i kommentarsfältet!

Klokt

Religionen får man lägga i hjärtat eller på hyllan - inte på bordet.

Kurdisk företagare uttalar sig i P1 om hur det är att driva företag (Mormors bageri i Lund) tillsammans med personer av andra religiösa inriktningar. Tänk om alla ville resonera så underbart klokt!

söndag 16 november 2008

Kanske inte den definitiva versionen...

...men bra nära. Devo gör en cover på Rolling Stones "Satisfaction". Underbar klassiker.



Devo är så skönt spattiga när de spelar. Och apropå spattighet: Kolla in följande lilla dansuppvisning med The Electric Boogaloos från 1980. Michael Jackson, släng dig i väggen!

Myter om metadonläckage

I morgon har Björn Fries och jag inne en debattartikel i Expressen. Ämne: Folkhälsoinstitutets onyanserade statistikuppgifter om metadonläckage. Länkar här så snart den ligger ute.

fredag 14 november 2008

Stolligheter

Det är inte så lätt att vara ateist i USA. I följande klipp får Jesusstollen Bill Donahue rena tokspelet på en stackars humanistisk ateist. Riktig människovän, den där Donahue.

torsdag 13 november 2008

Moralist gör mig till pessimist

Ibland råkar jag slå på radion när det är Ring P1. Då blir jag oftast förundrad och lite rädd, för de flesta som ringer till Ring P1 är baske mig inte riktigt som de ska vara.

Idag ringde en mänska med anledning av att Livsmedelsverket nu äntligen påpekat det som jag och många andra vetat länge, nämligen att 1-2 glas vin inte är någon fara att dricka för en ammande mamma; den mängd alkohol som går över i bröstmjölken är helt försumbar. Självfallet är det ingen god idé att dricka sig berusad och fumlig om man ska hantera ett litet barn, men det gäller både mammor och pappor.

Mänskan som ringde in, Ulrika Magnander, var dock heligt upprörd, ja rent av så arg att hon höll på att explodera av indignation. Det kan knappast beskrivas, utan måste lyssnas på.

Olyckligtvis har vi en sjuhelvetes massa moralister av Magnanders sort i Sverige, och därför blir jag ibland pessimistisk över möjligheterna att lyckas med några mer genomgripande reformer på det alkohol- och drogpolitiska området. Dumheten och inbilskheten besegrar tyvärr oftast visheten - åtminstone i det korta och medellånga perspektivet.

Programmet finns i arkivet i några veckor. Välj torsdag 13 november 2008 09:20, inslaget börjar 21 minuter och 30 sekunder in i programmet.

Update: Så här ser för övrigt mänskan i fråga ut.

måndag 3 november 2008

Glömde visst...

Jag glömde visst att berätta hur det var på Way Out West i somras. Minns ni att jag berättade att jag var tvungen att åka på min första rockfestival på 4 år pga att The Sonics skulle spela, ca 40 år efter att de ursprungligen splittrades?

Så, hur var det då? Jo, det var rätt trevligt. Jag kände mig gammal, men det gjorde å andra sidan min 9 år yngre syrra också. Jag såg några trivsamma konserter och några dåliga. Bäst var Broder Daniels avskedskonsert, BD är ett av mina gamla favvisband. Hur var då Sonics? Klatr bättre än väntat, faktiskt. Ganska till åren komna och lite svajiga, men i de egna klassikerna kom de till sin rätt, och Gerry Roslie hade fortfarande bra riv i stämbanden. Här nedan är en video med "Psycho", som var en av de absoluta höjdpunkterna i konserten.